Kort och gott.

Det är första kvällen för den här gången, man noterat att det är ganska så mörkt ute när mörkret väl tar vid. Utan att jag tänkt på det förr, så tar det alltså blott en månad innan man börjar notera vad midsommar representerar. Intressant fakta? Nej, kanske inte. Min poäng är bara den att jag inte vill känna redan i slutet av juli hur hösten närmar sig med stormsteg.

Sista helveckan av underbara juli månad har i skrivande stund äntrat. Av denna helg som varit kommer jag minnas två saker lite extra. Tortunas så kallade kalkbrott hittades till slut efter många frågetecken och spekulationer samt x antal kilometer jag, Rasmus Oliver och Louise också fick vandra totalt innan vi slutligen fann det. Kommer också minnas att Stureplan i Stockholm faktiskt har sin lilla charm, trots att de "hetaste" uteställena aldrig besöktes. När Jocke är på sin själsliga hemmaplan kan man ju alltid lyckas som den herren, att fiska upp ett namn på en servitris via kvittot.

Detta vet ju alla. Söndagar är ju som sagt oftast ganska tråkiga. Därför bjöd jag på ännu ett inlägg för att underhålla er en smula ytterligare innan sömnen tar vid eller för att ge er nåt roligare att läsa till morgonkaffet än vad media har att erbjuda. Ni kan tacka mig senare.

Fyller ut med en denna fina bild från en av delarna av Kosteröarna i Strömstad tagen av Evelina Andersson. Mer kring mitt besök i Strömstad kommer senare när sommaren ska sammanfattas ordentligt.

Syster Emelie och Daniels bröllop!

Dags för ännu en sammanfattning med denna gång fokus på kära syster Emelie och Daniels bröllop. Klockorna ringde denna dag (29/6-13) för ännu ett par och ringde förmodligen också in starten för en ny, mycket härlig och spännande tid!

Innan jag belyser Emelie och Daniel mer i detta inlägg snor jag strålkastarljuset själv en stund och hyllar mig själv för talet jag lyckades framföra. Skakade som ett asplöv men rösten höll, trots farhågor att den skulle kärva likt en 15-årings. Hade inte vågat skriva detta om jag inte fått all den kredd jag fick efteråt. Fantastiskt kul att få höra av alla där att det hela gick hem med en mer eller mindre succé! Tack och bock. Även om jag lyckats värma många hjärtan då, så värmde ni även mitt! Även en ljusglimt från strålkastaren förtjänar de övriga som var fram och bjöd på några ord och sång och sist men inte minst Ted, som var toastmaster på ett helt makalöst bra sett!

Åter då till själva bröllopet. I Strömsholms kapell skulle vi alla bevittna denna tårögda stund till ett mycket varmt kapell där sångbladen kom till användning för mer än just bara sång. Jag hittade några sidor som var trasiga i en av böckerna och fattade misstanke direkt folk tidigare upplevt samma sak och använd sidorna till att torka sitt fuktiga ansikte. Idén må vara lockande. Men ordentlig som jag är föll jag inte för frestelsen att göra samma sak och stängde igen boken. Trots värmen kändes det som alla ändå härdade ut utan nå större problem i sin ivriga väntan att få se er, Emelie och Daniel att slutligen och äntligen bli som det kallas, man och hustru.

Redan från start bjöd ni oss alla som var där på något som garanterat alla kommer titta tillbaka på med ett leende. Det är inte bara av det visuella som man upplevde som man kommer göra det, då när ni stod där och blev fotade efter vigseln eller då ni dansade eran bröllopsvals. Utan också av alla klockrena människor som var med och gjorde denna dag. Roligare gäng med så mycket glädje och energi har jag nog aldrig träffat på år och dar. Festen speglade mycket kring just den biten.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer kring denna dag. Tycker jag målar upp det tillräckligt med det lilla för att man i alla fall ska förstå dagen var magisk. Må bilder ni fått se på sociala medier ge er ytterligare en bild av vad jag menar.

Slutligen...

För er som blev nyfikna på mitt tal så får ni den här:

Klockan är runt 23.36 i skrivande stund.

Det rör sig mot torsdagen den 27 juni 2013 och här sitter jag i Strömstad och
funderar på vad en vettig text till ett bröllop kan innehålla. Jag bestämmer mig till slut att ni får detta likt jag sänt er ett brev.

Kära syster Emelie, bäste herr Daniel Karlström. Här kommer ett brev från en bror, en morbror till era bedårande barn och som funderat ibland på vad det är ni egentligen gett er in på. Men innan jag ska grubbla mer på det vill jag berätta lite hur jag har det.

Västkusten är en fin plats. Det är andra året i rad jag besöker den, fast på två olika orter. Nu är jag som sagt i Strömstad. Staden som har branta upp- och nedförsbackar, en mysig hamn och en dialekt likt Göteborg. Det ska tilläggas också, en jävla massa norrmän. 

Det är lätt att älska det man ser här nere, speciellt så länge vattnet är spegelblankt och solen är framme. Det är lätt att älska det man gör, när man får dela det med de personer man tycker om.

Det har slagit mig lite, att staden här faktiskt har materiella ting som är en bra liknelse till vad livet egentligen innehåller. När platsen man förväntar sig ska ha det varma sköna, istället innehåller isnade vindar, regn, jobbiga backar eller otydligheten när grannarna från Norge kommunicerar, kommer det ändå inte hindra mig att vilja åka tillbaka igen.

Vart jag än må vara i den stora vida världen, så finns det inget som kommer få mig att sluta älska sommaren. Likt då när man faktiskt är kär, likt då när man är där ni är idag och bestämt er för att muntligt lova varann att ert liv, trots motgång, ska vara den samma. Samma känsla, samma glöd, samma passion. Att för alltid älska stunderna tillsammans. Jag önskar av hela mitt hjärta ni inte bara muntligt ska leva upp till detta. Utan att det även kommer vara med er själsligt.

Vad är det då ni har gett er in på? Svaret på det finns nog redan i denna text. Ni ska ut i livets resa tillsammans och skriva nya kapitel likt inga andra kan. 

Önskar er också nu all övrig lycka i livet som man kan få. Men lova mig, att aldrig ta varann för givet.

Mvh Andreas.