Over and out 2015!

Tack och adjö år 2015. Du har haft med dig saker detta år som innehållit riktigt stora förändringar i mitt liv. Bland det största i jämförelse med när jag år 2005 flyttade hemifrån, eller när jag fick skiljas från mitt älskade barndomshem 2003. Att flytta tycks ofta vara just det som berättar att nya kapitel ska skrivas och visst blev det så även nu. I år tog jag mitt pick och pack och hamnade i Norrköping för att studera. Något jag så här efter en termin där nere inte ångrar en enda sekund!

Det fanns ingen vinter att minnas detta år. Under den lycka att den i princip aldrig kom, blev sommaren som kompensation svårt misshandlad med 9 plusgrader i juni och sommaren reste sig aldrig heller efter den smällen. När väl värmen smög sig fram var det redan försent. Själen höll en tyst minut för sommaren som aldrig kom.

Nå väl. Dåligt väder "i all ära" åt klagomuren. Med tanke på allt sjukt som hänt i Sverige och världen överlag detta år, förstår nog det flesta att vi har större bekymmer att oroa oss över än en förstörd semester på grund av vädret.

Året 2015. Året där jag ägnat mycket tid och tanke åt andra. Började året med att styra upp livet för en vän och räddade honom ifrån personlig konkurs. Hade aldrig vart möjligt utan titlarna jag jobbat fram under åren som "Ove Sundberg-skulle-gilla-ditt-ekonomiska-tänk-awards" eller den att Alan Harper skulle kunna ha vart en okänd släkting. Med godhet får man alltid ett och annat tillbaka. Samma herre räddade sedan mig från att braka mot konkurs när jag i en övergång till studentlivet hade tre månader kvar på gamla lägenheten. Tack vara det sparade jag in dryga 7000 kr.

Varför ha ett år med mycket turbulens om inte Leksands IF ska ingå i det. Året övriga i hockey-sverige fick ut sin önskade "karma" mot Leksand efter 2013. Leksand åker ut mot Malmö och Alsenfelt gör årtiondes kanske smutsigaste övergång. Mer än så tänker jag inte skriva om det.

När sommaren äntligen kom, ja enligt kalendern i alla fall, väntade en sommar med sommarjobb som skulle sträcka sig långt in i augusti med en ovisshet om hösten. Första antagningsbeskedet som hade kommit visade reserv 8 i Norrköping och reserv 6 i Växjö som bäst. Alla peppade ord jag sedan fick höra att jag nästan garanterat kommer komma in under "besked 2", bet lika mycket på mig som statistik kring chansen för flygolyckor gör för den flyrädde. Mycket i huvudet också runt familjen denna tid. Höll på att bli knäpp. Trots allt kaos, hade jag kanske den bästa midsommar jag haft under många, många år. För att peta in ett till ljust minne. Sverige damma ju hem guldet i U21-EM i fotbollen dessutom!

Augusti månad gjorde entré och plötsligt hade jag bokat en resa till Turkiet. Bara nån vecka senare kom beskedet. Jag hade kommit in i Norrköping! Jag minns glädjen och paniken som samtidigt uppstod när jag såg att allt började inom loppet av två veckor. Första veckan krockade med Turkiet! Kaos igen. Men helt makalöst via kontakter och ett besök i Norrköping innan resan, löste sig exakt allting. Kan inte förstå än idag hur mycket flyt jag haft. Är så oerhört glad och tacksam för all hjälp jag fått. Jag hoppas jag vart tydlig nog med det till varje individ som vart en del av detta. Bäst är ni!

År 2015 är snart över. Ett oroligt år som ändå lyft mig upp till ytan för att kunna få span på det bästa som finns i framtiden.

Over and out. Gott nytt år 2016!

/// Andreas L.

När tre ämnen trots allt inte slår ner på det fjärde.

Tiden här i Norrköping börjar finna sina stabila spår. Är glad jag hittat en någorlunda balans i livet när mycket annat runt omkring inte har det. Exempelvis Sverige som land, Leksands IF som lag, eller exempelvis Stefan Löfven som statsminister.

Det som jag så länge tyckt om, som jag en gång stolt pratat om - har idag ett sönderskjutet varumärke och folk pissar på det samtidigt likt det vore en pissoar på krogen. Under ett och samma år har det jag nyss rabblat upp haft ett innehåll det man knappt önskar sin värsta fiende. Motgångar som är så sjuka att det på riktigt håller på att ta livsgnistan ur den. Det mest ironiska av allt är att skiten det bemöts av - är befogat. Att jag förstår varför det händer. Att jag förstår varför folk tycker som de gör. Men att själv inte ta åt sig av det på ett negativt sätt är svårt. Det enda jag vet i detta är i alla fall att jag är stolt över det som en gång var. Har det en gång vart så, kan man hitta tillbaka till det igen.

För att kort prata om det Sverige upplever just nu. Vi i klassen har läst en kurs om Pedagogisk Psykologi nyligen. Där pratas det om hur kulturer formar våra barn men att vi inte ska bemöta dem utifrån det som grund för vem barnet är. Det låter så enkelt. Men att följa detta är för den genomsnittliga vuxna människan förbannat svårt. Folk måste börja förstå den andra sidan fast du själv inte vill stå där. Det sparar tid, det ger det bästa av två världar. Lättare sagt än gjort, jag vet.

Ang mitt kära Leksands IF. Jag vet att skiten ni spyr på dem inte vänds personligen emot mig. Men det ni inte förstår är hur mycket det laget gjort för människor. Vad gemenskapen där gjort för mig. Det är en kultur som skapat en av Sveriges stoltaste modell för hur en sinnessjukt stor folkmassa kan hålla sams och bete sig. En förebild för hela landets alla barn. Skratta på ni om Leksand brakar mot döden. Jag dömer inte er för ni har tyvärr inte fått vara med och uppleva det jag fått göra. Så jag nöjer mig gott och väl med förklaringen att ni helt enkelt inte förstår. Precis som folk i det här landet inte förstår varandra.

Återigen är jag glad att mitt fokus ligger på det som jag i framtiden vill hålla på med. Detta ger mig energi som överväger detta som är mindre kul just nu. Att läsa hur Sverige framställs som land, vad Leksands IF har för bild på sig som lag eller hur Stefan Löfven beter sig som statsminister.

Hösten blåser in nya tider.

Det var en årskrönika som var det senaste inlägget här. Sedan dess har jag låtit denna blogg fått vila. Jag kände redan i början på det här året att det är mycket som skulle stå i fokus som inte hör till det vanliga. Och visst blev det så. Då har inte riktigt glöden funnits för att orka skriva här.

Men nu är det dags igen. Jag skriver ner några rader här för att framförallt ventilera. Lite för den separationsångest jag haft då jag slitit mig från en trygghet hemma, som jag länge vetat vart på lånad tid och som tidsepok heller inte skulle vara för evigt. För att återfinna den och få behålla den för all framtid, behöver jag detta äventyr på 3 år jag är i nu.

Innan jag åkte lämnade jag en för jävla märklig sommar bakom mig. Jag fick kämpa mot klockan för att visa min mor vart hennes förmodligen sista väg går innan allt är försent. Men jag vet inte om hon kommer hitta den. I ett också så ruttet väder folk upplevt i mannaminne överlevde jag ändå utan större nervsammanbrott och frustrationer. Det ljus som lös när inte solen gjorde det var små glimtar som jag kommer leva på länge med ett leende samtidigt som jag vet att jag aldrig kommer glömma det. Aldrig i hela livet någonsin. Om ändå tiden vart lite annorlunda.

En ny tidsepok har börjat. Sommaren 2015 är nu bakom oss och jag önskar inte bara för min egen del att allt verkligen är på väg nu mot ljusare tider igen. Många i min närhet behöver det samma.