En klassåterträff - som om tiden stått still.

Klockan börjar närma sig 22.00 i skrivande stund och jag sitter fortfarande ute på min balkong. Det är en sån där absolut helt perfekt kvällstemperatur ute och hela min själ har skrikit efter detta så länge, som så många gånger förr under vinterhalvåret. Man kan älska mycket i livet men vad mer finns det som är så enkelt som detta som samtidigt ger en så mycket glädje? Så. jävla. underbart.

Precis som detta inlägg började, som förra inlägget innehöll och som jag ofta uppmärksammar annars också, så tänkte jag återigen dyka ner i ämnet - tid. Det jag nu vill uppmärksamma är den gångna helgen då det var klassåterträff. Som sagt var det alltså 10 år sen vi gick ut 9:an. Med några enstaka frånvarande hade Linda Everland och Madelene Nordén lyckats skapa denna succé helt själva och även lyckats ordna dit de lärare jag själv personligen kommer ihåg bäst som de första lärare jag faktiskt tyckte om sedan jag lämnade lågstadiet. Nu vill jag inte såga de andra lärare som stått ut med mig till fotknölarna åren innan, men de var i alla fall de första som kanske såg mig på ett positivt sett fast jag inte presterade. Fast jag var rastlös och motivationen var riktigt kass. Jag lyckades i det som var viktigt och det var mycket tack vare att de är som de är, både som personer och hur deras pedagogik är. Att få träffa dem var klart bland det absolut bästa från den kvällen.

Det var som att åren aldrig passerat när man väl var där och träffade alla. Jargongen och personligheten på samtliga var absolut sig lik som den en gång varit. Utseendemässigt likaså. Vart fan tar tiden vägen? Den frågan ställde jag mig också när jag la märke till att jag vart där i 10 timmar utan att ens ha titta på klockan efter jag gick hemifrån vid 16:00. Man andades på något vis i någon slags tidszon där 10 timmar plötsligt gick hand i hand med 10 år.

Det var verkligen kul att se alla som var där. Givetvis speciellt ägnat åt gänget som man lallat runt med lite extra från den tiden årskurs 9 var aktuellt. Vissa av er har jag dock haft turen att springa på några gånger under dessa 10 år men vissa av er inte. Får hoppas bara det inte ska ta ytterligare 10 år innan man får springa på varann igen. Även om nu dessa år i och för sig tycks vara ganska kort.

Klass 291/292. Som den en gång var, som den för alltid kommer vara.

Hittills kalla råa maj har mycket att erbjuda!

Ca en månad kvar på arbetsfronten. I år blir det också ganska så tidig semester med tre veckor i juni och två veckor i juli. Längtar dit men just nu känns det som av någon anledning att vi är i mitten av oktober och att det är ett halvår kvar. Varför känslan är så? Jag talar ju självklart om det svenska missbildade vädret.

Hur som helst, så kan det bara bli bättre och denna månad har en del att erbjuda. Nästa helg är det bland annat "klassåterträff", där det ska uppmärksammas om att det var tio år sedan vi gick ut nian. Tio jävla år. Eller ja, jävla och jävla, om man ska läsa det bokstavligt. Dessa tio år som passerat har i alla fall satt sina spår i mitt liv om vi säger så. Dessa år har format mig ordentligt mycket till den jag är idag och gett mig en starkare och seriösare syn på livet. Har lärt mig ta vara på det man har då allt snabbt kan vända. Fått unika chanser att stärka banden ännu hårdare till de som står mig nära idag och jag har verkligen tagit vara på det. Det mest unika är just hur allt blev kring min jobbsituation och det jag absolut inte räknat med är hur jag skulle fastna så pass djupt i yrket "barnskötare". Det har gett ifrån sig så sjukt mycket positiva intryck att jag nästan helt glömt bort att jag i princip hela mitt liv drömt om att bli brandman. Tio år är ingenting på tidsskalan och det är vid sådana här tillfällen man faktiskt får chansen att stanna upp och blicka tillbaka på det som har varit. Av dessa tio år kan man kortfattat säga att man ska visst hinna med en hel del som man senare aldrig glömmer.

Värt mer att notera här, är att det även väntar ännu en Drakbåtsfestival i denna kära kommun. Där ska jag bland annat visst ska vara med och veva kanot med ett gäng andra assistenter. Är rädd vi ska förlora så jag blir sur och kastar iväg paddeln över till krutholmen. Innan denna festival ska det i alla fall också hinnas med ett 30-års-raj raj för herr Holmkvist. Är det också då han själv kommer ställa frågan "vart fan tog alla åren vägen"? Kanske kommer man själv göra det igen då det bara är lite mindre än 4 år kvar för en annan.

En liten återblick i bild:
Riktigt het selfie från 2006, där bland annat tjockis-TV, Xbox och Karamellkungen var aktuellt i min lökiga gamla etta på Tunalundsvägen!