Over and out 2023

 

“Ur led är tiden.” Och likaså inom kort även år 2023. Som om det inte vore nog med covid-åren så har detta 20-tal rullat vidare med temat “onormalt”, frustrerande, irriterande och kanske också en smula fascinerande. Året 2023 innehöll alltså med facit i handen inga undantag.

Året hann knappt börja innan man redan nåddes av årets största riktiga smällraket. Avsändare vid namn Mälarenergi, som med riktig fin spelkänsla ändå, levererade fakturan på dagen mellan min och Sandras födelsedag. Vi skulle alltså slanta upp runt 15700 i slutet av månaden och glädjen att få bo i hus igen efter dryga 19 år fick sig en liten törn för att uttrycka det milt.

När väl den bipolära vintern äntligen gav upp sitt töande och snöande när man trodde att det var på väg att bli vår, möttes man av en ganska lugn och solid vår till slut med mycket uppskattad ledighet. Årets största skräll måste ändå ha landat kring den här tiden när ens syssling valde att komma förbi, tillsammans med resten av en stor skara av släkten under påsk. Den herren ser man lika ofta numera som när det är OS-hockey, fotbolls-vm eller skottår.

Lugn vår var det allt, tills allt med hus och trädgård växte till liv, det vill säga. Sen hade vi “häcken full” igen och jag och Sandra har inte direkt haft det tråkigt här hemma. Det första vårtecknet vi konstaterade var en liten myrinvasion i gästrummet. Det var nära vi övervägde antcimex men med diverse bekämpningsmedel som finns att köpa och upptäckten av x antal myrbon i trädgården kan ha löst det hela. Även getingarna skulle ta upp ens uppmärksamhet och tid senare mot försommaren. Varje dag under några veckors tid sprang jag efter de små liven när de surrade konstant efter husknuten och tak. Har jag berättat att jag har kort stubin när det kommer till just getingar? Jag och Sandra plockade ner totalt sex påbörjade getingbon under den jakten. Var man inte lite irriterad där, så slapp jag åtminstone bli det senare under sommarens gång.

Väl under sommaren gick jag och Sandra lös i trädgården och innan vatten tog sig över normala nivåer hade vi hunnit tagit det själva över huvudet. Gräs skulle sås, häckar skulle trimmas eller tas bort, gammalt virke av insynsskydd och rabatt skulle rivas upp och skrotas. När vi trodde att vi kunde börja med det “roliga” av de projekt som är igång så hittade vi helt enkelt något annat och fick prioritera om. Som exempelvis när vi grävde i trädgården och hela tiden stötte på stenbumlingar stora som de vid E18-bygget eller då vi fick köra myrjakt igen då vi hittade ett hästmyrbo i bland annat det förmultnade insynsskyddet. Vi blev inte helt klara med allt som vi kanske önskat, men vi hann med mycket innan tsunamivågen till regn senare föll över oss och förstörde resten av glädjen av att det var sommar och semester. 

Ska jag dra valsen om det som skett under hösten också? Lite kortfattat då. Har någon lyckats hålla sig frisk denna äckliga tidpunkt på året? Inte? Jag tänkte väl det. På kommunens förskolor och skolor florerar sjukdomarna som aldrig förr. Eller det kanske är ett “normalår” om det finns statistik på detta, men där jag befunnit mig så har det i alla fall inte varit det. Inte nog för att vi alla upplever någon form av kollektiv depression dessa tider så har folk dessutom vart sjukskrivna 5-6 gånger inom loppet av några månader. Bara det är långt ifrån normalt. Om möjligt, måste detta handla om tidernas rekord.

“Inget ont som har något gott med sig” kanske det här året ändå faller in under. Är det så att gammalt skit rensas upp på alla plan, både i samhället och privat för en själv nu, så upplever vi i så fall en sanslös storstädning som får vilken ungkarlslya som helst att blekna i jämförelse. Så i denna oroliga tid har jag valt att fortsätta tro på vad citatet ovan lyder. Snart ska det (måste det) bli bättre igen.

Det jag i alla fall är tacksam över detta år är alla sociala tillställningar jag fått ta del av. Resor till Leksand med nytt koncept och uppslutningar här hemma med bland annat påsk och midsommarafton är några av dessa som hamnar högt uppe på listan. Även spontana resor och födelsedagsfiranden har bidragit till att året ändå kanske inte fallit under en titel av “total katastrof”. Dessa sociala tillställningar ska jag fortsätta att ta vara på och önskar att 2024 blir minst lika bra, om inte bättre.

Jag nämnde i början av denna krönika att året också kunde ses som "fascinerande". Ibland kan man dra just den frasen “visst är det fascinerande hur illa det kan vara”. Du kan helt enkelt i misären dra på dig mer erfarenhet om ett specifikt ämne. Jag har lite så där ofrivilligt blivit mer erfaren inom yrket “trädgårdsmästare”, hantering och förebygganden av myr- och getingbon och även förstått mig på bättre hur vissa delar av huset delar fungerar om du vill sätta upp eller byta ut diverse ting. Hur Lundström-generna kickat in under dessa tillfällen och vilken grad den utspelat sig i lämnar jag dock över till mina närmaste att avgöra. Jag har önskat mig ofta under en lång tid nu, ett mycket lugnare och mer harmoniskt nästkommande år. Men jag tror att jag får bli mer likgiltig till vardagen vi befinner oss i och kanske ställa om mig i tanken kring vad som faktiskt kan ses som normalt och inte. 

Till sist vill jag bjuda på ett litet axplock som lite mer handlar om det som inte berör just mig i första hand, men som man fått ta del av på ett eller annat vis under årets gång. Lite sådant som fått en att gnugga sig i ögonen och ställa frågan om det verkligen kan vara sant.

• VSK fotboll går upp i allsvenskan! Det var alltså 26 säsonger sedan sist de spelade där. Jag själv var alltså 9 år gammal då jag såg VSK spela i den serien senast. Oerhört kul att man fick se denna historiska händelse på plats!

• Rasmus Ådjers prickar in snöoväder efter snöoväder till- och från Norge. Detta är alltså ingen överdrift alls, men jag tror han är uppe i runt sju stycken det här året. 

• På tal om att många varit sjukskrivna. Sandra drar på sig alltså sex stycken mellan augusti och december. Enligt säkra källor är hon inte ensam med liknande antal. Helt makalöst och otroligt. Ni minns vad Leif GW Persson en gång sa om att barnbaciller skulle kunna användas som geiskt stridsmedel i krig. Det är fan sant det.

• Leksand firar nyårsafton med att ligga trea i tabellen med en målskillnad på +25, vilket är näst bäst i serien. När hände det senast? 

• Regnmängden vi fick det här året var i höjd med vad som kan ske i snitt vart 50:e år. What a surprise år 2023 av alla år just levererade detta väder.

• Sandra ville plocka svamp under sensommaren då regnet bidragit med att det växt mycket svamp. “Inget ont som för nå gott med sig”. Myggorna i skogen: Hold my beer! 

Med risk för att jag missar även andra punkter nu så måste jag tyvärr avsluta för att hålla deadlinen innan midnatt. Ett mycket märkligt år är snart äntligen över! Med det avslutar jag med klassiska frasen - over and out 2023! 

Over and out 2022

Minns ni den där bilden som jag valde till förra årets krönika? Bilden med de där filurerna som stod lite nervöst på avstånd med en lång pinne och petade upp dörren till året 2022. Vad var de rädda för? Man vågade inte säga det högt i fjol, men en förhoppning om bättre tider fanns där. Nu skulle väl allt vända till det bättre. Allt skulle blomstra och alla bekymmer skulle blåsa bort med vårens vindar. Sommaren skulle vara varm och evig. Hösten skulle vara en ny fräsch start på ett nytt läsår med förhoppningen att sjukdomarna inte skulle dominera mer. Nja. Riktigt så där naiv var man kanske inte, men ni fattar säkert vad jag menar. När hotet från coronaviruset tonats ner och restriktioner lättade fanns det en strimma hopp trots allt. Men så kom trololol-gubben in och skrattade åt oss alla lite si så där lagom utspritt under årets gång, kanske ibland för dig och lite då och då för mig. Men likt en svensk sommar sken solen ibland ändå, men under ett begränsat utbud. Mina damer och herrar. Med denna inledning kan vi åtminstone alla äntligen få säga att år 2022 äntligen är över.

Allting började så här. Det nya året 2022 skulle firas in med covid-pass och begränsad rörelse för mingel på en restaurang centralt i Västerås. Ett bisarrt koncept som senare skulle visa sig bli en minst lika bisarr start på året. För mig och Sandras del blev det inte många dagar in på det nya året innan ett positivt corona-test satte oss båda i karantän över våra födelsedagar. Cirkusen av året 2022 var invigd.

Med en viss tacksamhet ändå efter dagarna med covid-19, att den var en mild sådan för oss båda, ville vi bara se framåt. Det fanns mycket att se fram emot. Sandra var äntligen klar med sin utbildning med godkänd c-uppsats och en nyanställning väntade. Letandet efter hus skulle fortsätta. Varningar om pris-ras och räntehöjningar kanske skulle kunna gynna oss och ge oss fördelar. Vi var försiktigt optimistiska. Jag skulle senare också förstå hur bra beslut det var att ta ut min undansparade handpenning från börsen innan detta år började, då Putin passade på att skapa nya oroligheter i världen när äntligen covid-hotet dämpat sig. Börsen rasade igen, men jag hann ducka det denna gång. Ett stort, stort tack till den herre som stått med tips och råd under denna period. Tipsen har vart till mycket stor hjälp på vägen dit jag och Sandra tagit oss idag. Jag kommer att vara evigt tacksam för det!

Den där cirkusen som jag nämnde om tidigare hade klivit in i ett nytt nummer under våren. Krig i Europa, skyddsrummen i Sverige skulle återställas, svindyra el-priser och inflation incoming. Jag försökte ändå tänka positivt, det var ju trots allt ändå vår ute igen. April var kommen och vinterdäcken var utbytta mot sommardäck. Då skulle man senare bli trollad ordentligt av vädret istället. Den förbannade snön vräkte ner som aldrig förr. Inte bara en gång kom detta bakslag utan två, för att toppa den där känslan av att bli trollad riktigt ordentligt. Bakslaget var det värsta på säkert 30 år och jag skriver det helt utan överdrift. Den där snön låg sedan kvar och täckte gräsmattorna flera veckor framåt. En del herrar i släkten fick fira sina födelsedagar i vinterväder eller i spår utav den. Ett 30-årsfirande och 50-årsfirande de sent kommer att glömma bara sett till det, antar jag.

När sommaren äntligen kom hade jag och Sandra tappat räkningen på hur många gånger hon sjukskrivit sig hittills sen hon började jobba i slutet av januari. Givetvis hade en annan också slagit något form av rekord inom den kategorin men Sandras var dubbelt så mycket värre. Leif GW Perssons ord om att “barnbaciller skulle kunna användas som biologiskt stridsmedel i krig” kändes så bekräftat att citatet nästan var värt en tavla inramad i guld. Det fanns dock äntligen tid för andrum och återhämtning från mycket av det vardagen erbjudit första halvåret denna sommar. Ett utav årets vackraste dagar var i mitten av juli när jag och Sandras lyckades boka in oss helt själva på en liten båttur ut till Borgåsund. Inte ett moln på himlen, runt 25 grader varmt och vindstilla. Helt perfekt och bekymmersfritt. Mot sensommaren fortsatte den positiva trenden med bröllop i Eskilstuna. En mycket trevlig tillställning och jag önskar er (Tim och Linnea) ännu en gång all lycka i livet! Det var också fantastiska nyheter att senare få höra att ni dessutom snart flyttar lite närmare!

Året har också erbjudit dop för Sebbe och Sophies lilla filur Iris senare in på hösten. Att Sebbe en dag skulle bli farsa såg man inte komma. Inte heller för "Norris" del som också numera stoltserar sig med samma titel. Stort grattis även till er och jag önskar era döttrar all lycka man kan få i livet! Allt från tur i det mesta till fritt från väderbakslag i april.

Plötsligt hände det också något när sommaren sakta började blekna bort. Dagen som jag väntat på i 19 år var äntligen här. Det var i september jag och Sandra skrev på kontraktet men jag vågade inte fira ordentligt förrän vi slutligen fick flytta in. Turerna fram till vi skrev på kontraktet var allt annat än smidigt. När vi väl skulle få ett godkännande av objektet från banken (efter en också väldigt udda budgivning) gick de inte att få tag på. Vi ringde hit och dit och ingen visste något eller kunde göra något. För handläggaren som vi mejlat med var inte på plats eller anträffbar av diverse olika anledningar. Det var som att försöka få tag på kungen själv eller självaste statsministern. I “elfte timmen”, efter diverse påtryckningar från mäklaren, så godkände en annan herre objektet åt oss. Det mesta löser sig med tiden har jag lärt mig, men det ska minst sagt sällan gå smidigt. Detta fick vi också erfara natten mot julafton, när samtliga element i huset tvärdog med 12 horribla minusgrader ute. Nu trollade väl livet med en ordentligt som ger en denna julklapp tänkte jag och det var nog länge sen jag kände mig så totalt slut i huvudet och förbannad på samma gång som då. Hur det sedan löste sig? Instruktionsfilmer från Youtube. Varför elementen dog? Skruva inte av elementen i sovrum du inte använder, särskilt om du har den uppvärmning i huset som vi har. Herregud vilken cirkus. Vi är jätteglada att vi äntligen fått landa i huset nu efter alla dessa turer. Men nu önskar vi inge annat än lite lugn och ro en bit framöver. Humör och psyket behöver vila nu.

Året är timmar ifrån över nu. Jag vill avsluta denna årskrönika med att också skicka ett stort tack till samtliga som hjälpt till under flytten samt för den hjälp vi fått för att iordningställa diverse ting i huset. Även ett stort grattis till syster Emelie och Daniel som fått sin sjunde (!) lilla filur sista dagarna av detta år! Sedan önskar jag och Sandra artigt men bestämt att få slippa svara på frågor när det är dags för våran del framöver!

Förhoppningsvis väntar nu nya lugna, positiva och stillsamma tider som husägare. Men jag är på min vakt, man vet aldrig när livet vill trolla lite med en igen för att sätta ens fantastiska Lundström-humör på prov ännu en gång. Gott nytt år på er och med det säger vi i sedvanlig ordning, over and out 2022!

Over and out 2021

Jag ställde in årskrönikan förra året. Jag skyllde på pandemin som orsak till varför jag gjorde det. Men sanningen var väl också den att jag kanske av lathet inte orkade skriva en just då. För vem läser ens bloggar nu för tiden? Jag trodde någonstans att det kanske var dags att skrota detta koncept men responsen jag fick av den tanken var i höjd med att leverera budskapet "det blir inge datorsal idag" till ungarna på jobbet. Så ja. Än lever dock nyhetssidor i textformat och vad jag förstått läser folk fortfarande böcker i dess tradtionella form. Bloggar må vara omoderna numera men när det vankas årskrönika är jag beredd att göra ett och annat undantag. 

Året 2021 är i skrivande stund snart över medan pandemiåren ska fyllas på med ett tredje i historieböckerna. För ännu lär väl denna cirkus fortsätta. En cirkus som i princip tagit död på allt som sociala konstellationer har att erbjuda. Aldrig har väl vi ursäktat vår existens så mycket som nu när vi visar upp oss ute för att handla diverse nödvändigheter. Och den känsla man känner när en liten nysattack närmar sig inne på Ica är smått obeskrivlig. Tänk er förr när folk blev rädda för att den som nös, enbart blev det för att den som nös lät för högt så att barn började gråta och hundar sprang och gömde sig. Lite annorlunda idag. Numera vill även fullvuxna människor gömma sig, starta brandlarmet och fly ut genom nödutgångarna när exempelvis en nysattack är levererad. Mentalt i alla fall. Tänk att vi levt i en tid då en människas nystattack, hosta eller snoriga näsa inte aviserade att det kan innehålla ett samhällsfarligt jävla virus. Det var tider det.

Men mitt i allt elände. Tänka sig att året som detta haft så mycket socialt liv ändå för en, vilket jag givetvis är tacksam över. Jag är tacksam över att ha fått fira födelsedagar och högtider som planerat på ett näst intill så normalt sätt som möjligt. Men det har inte gått att slappna av fullt ut, någon gång, någonsin. Den ständiga vaksamheten och försiktigheten vi behöver ta ställning till är oerhört utmattande för psyket. "Håll ut", "den som väntar på något gott..." osv. Jo tack, vi kämpar alla på och har gjort det bra hittills. Vill jag tro i alla fall. Men ibland känner man att man ändå behöver den där "kramen och 5 miljoner kronor" som någon sa. Om staten eller svenskaspel hör av sig om saken kvittar.

Drar vi en lättnades suck nu att året 2021 snart är över? Bilden ovan (konstnär okänd) illustrerar förmodligen vad vi alla känner inför det nya året. Vi öppnar försiktigt och ser efter. Något som däremot nästan kan sägas med säkerhet är att vi under självaste nyårsafton kommer få slippa se statusuppdateringar med "new year, new me"-budskap i alla fall. Här ska inget jinxas i onödan. Framtidstron och förhoppningarna finns där för en inför det som komma skall, men vi tar en dag i taget så länge. Vi är ju väldigt vana nu för tiden att vindarna skiftar snabbt.

Detta kanske inte är den längsta eller mest innehållsrika årskröniskan som jag levererat hittills. Men hur året vart tankemässigt och känslomässigt är glasklart. Ett helt okej år ändå trots omständigheterna, men nu får det väl ändå räcka snart?

Och till sist! Vad vore en årskrönika utan en "årets knall" och årets "plattfall"? Denna del får stå helt neutralt från pandemin och andra sjukdomar som råder, eftersom det för många är oslagbart det sämsta som hänt oss alla. Vi sparar det bästa till sist och börjar med att leverera årets "plattfall" och fiasko. Många vid det här laget har redan förutspått att jag kommer nämna Sveriges framgångar i både fotbollen och i ishockeyn och det är mycket riktigt. Herregud så illa det blev till slut detta år. Fotbollen i all ära men missa en kvartsfinalplats i hockeyn är inget annat än ett underbetyg. Vilka angenäma problem, kan tyckas och må så vara. Jag antar att ens dåliga förlorar-mentalitet vart extra stark i år av någon underlig anledning. Men men! Vi går istället snabbt över och belyser årets knall, som också är en liten "tjuvstart" av firandet! Än är det några veckor kvar innan det officiellt är klart men Sandra har ÄNTLIGEN nått slutet av sin utbildning! Herregud så skönt och är det någon människa som verkligen känner så är det utan tvekan Sandra som gör det. En riktig bragd-seger och jag är oerhört imponerad över hur hon krigat sig igenom de hinder och krokiga vägar som hon hela tiden stött på under vägens gång. "Skam den som ger sig", som det så snyggt heter och visst är det så. Sandra är inom detta ämne en riktig inspirationskälla! Gott nytt år på er och med det säger vi även tack och adjö, over and out - 2021!

/// Andreas

Over and out 2019!

Det är 10 år sedan jag skrev min första årskrönika här. Helt sanslöst vad tiden går fort. Det skrev jag visst 2009 också. Inte allt för sällan drar man den frasen. En fras som av någon anledning aldrig slits ut. Fast man på något vis redan vet det, redan sagt det förr, så säger man det gång på gång likt vi varje år nöter trötta gamla julsånger. Nu ska vi inte bara vinka adjö till ännu ett år som passerat. Vi ska även vinka adjö till ännu ett deccenium som för mig får nämnas med ord som tillväxt, mer erfarenhet och ödmjukhet. Kanske har jag också blivit snäppet klokare.

År 2019 får ses från min sida som ett bra år, men som aldrig överträffade det förra. Visserligen kommer år 2018 att vara svårslaget i princip all evighet, så det vore kanske dumt att sitta här och jämföra i nå större utsträckning med just det året.

Det finns en hel del olika händelser även i år som jag kommer bära med mig i många, många år framöver. Vissa små bagateller, vissa är av mer större rang. Ni som känner mig väl vet redan här att jag kommer nämna blodtryckshöjande och mentala hälsofrämjande laget Leksands IF. Laget som kvalat ta mig fasen 8 gånger detta decennium, men som avslutar med att ändå få säga sista ordet. De slår ut Mora i våras i en "tredje-gången-gilt-batalj" och går upp igen i SHL. Leksand avslutar också decenniet med att få sista ordet i annat derby mot Brynäs genom att vinna med 4-2. Detta sker alltså dessutom under året föreningen firar 100 år. Detta positiva tar vi gärna med oss in i 20-talet tycker jag. Även om det finns en liten klick smyg-leksingar där ute som inte håller med mig.

Vad har året mer erbjudit? Jag har vart ute och rest med Sandra och hennes familj till Rhodos. Resor, sol och värme och allt vad det innebär ger alltid med sig fina minnen och intryck och denna resa blev inget undantag. Men vad är en resa och varmt väder i höjd med känslan att få landa efter en flygresa som flygrädd? Definitivt topp tre, bästa känslor i livet. 

Jag har flängt runt en del även i år. Hunnit med en tripp Norge för första gången för att kika fotboll samt även utmanat mig själv ännu en gång i bilkörning med att åka till Öland i somras. Dessa resor var mycket trevliga. Om det vankas Öland igen tänker jag dock ta färjan över i Oskarshamn. Jag har på något vis insett i år att köra bil i många herrans mil a la klassisk "road trip" numera endast ser roligt ut på film.

I år har jag tankat energi på ett håll och bränt det på annat. Det blåser kraftiga vindar runt om mig och jag har fått kämpa hårt för att hålla mig stadig för att inte dras med. Men jag börjar ledsna ordentligt. Om det inte finns kraft så är det i alla fall tålamodet som puttrar på reservern. Om jag ska ge mig ett nyårslöfte som också får sträcka sig minst under hela det nya decenniets gång, så är det att det är dags att börja tänka mer på sig själv. 

På jobb-fronten måste jag i alla fall hylla år 2019. Det är ingen räkmacka att jobba med barn och det har de flesta kanske redan koll på. Men det har vart ett bra år där. Mycket av den positiva energi jag stött på det här året kommer just där ifrån. Det blir därför en stor förlust på många plan när fritidsavdelningarna bantas ner från fyra avdelningar till tre igen nu efter jullovet.

Året har givetvis haft mer att erbjuda. Tänkas sig att jag skulle få bli morbror igen. Fantastiskt roligt? Ja! Var det en skräll på oddset när syrran lämnade beskedet? Nej. Vi hälsar i alla fall Ebbe välkommen till världen! Må du få allt gott med dig som du förtjänar. I en knasig värld som denna törs jag i alla fall säga att du kommer få all den värme och kärlek man kan få ifrån din familj, ifrån mig och alla de andra i din släkt som står dig nära.

Sandra, min söta kära sambo, vad jag inte är avundsjuk på dig som pluggar just nu. Men du har kämpat på bra! Det är spännande att få vara med dig i denna resa och nu kan vi titta tillbaka på ännu ett år tillsammans och minnas det med glädje. I år kan jag skriva under på att du vart min största trygghet att luta sig tillbaka mot när vindarna blåst lite hårdare än normalt. Tack för att du finns!

Jag vill nu börja avsluta denna årskrönika med att skriva några rader om min mormor. Vi kände till varandra väl, men vi sågs i det stora hela mer sällan. Under din sista tid i livet hann jag dock hälsa på dig några gånger. Jag vill tro det gjorde dig gott och att du på något vis, trots din sjukdom mindes mig och den tid då vi sågs ofta när jag var liten. Vår släkt är kraftigt uppdelad och du och jag stod på varsin planhalva av den. Vår relation var dock väldigt neutral. Det fanns inga fördömanden oss emellan. När vi väl sågs pratade vi ofta om väder och vind och aldrig om varför det mesta är som det är inom familjen. Jag nöjde mig med det och jag tror du gjorde det också. Det kändes i alla fall som så. Vila i frid nu, mormor. Jag hoppas mina besök gav dig en sista ljusglimt och att din själ nu fått ro.

Till sist. Det ska bli spännande att få se vad 20-talet har att erbjuda. Min största önskan är att dicceniet kommer vara lugnt och harmoniskt för min del. Hur troligt det nu kommer att vara när man heter Lundström i efternamn och håller på Leksand återstår att se.

Med det säger jag god fortsättning till er som läst, skål för framtiden och gott nytt år 2020 till att börja med! 

/// Andreas.

Over and out 2018!

Det är i en något föråldrad blogg jag i denna stund, ännu en gång, skriver ner en numera obligatorisk årskrönika. En årskrönika vars innehåll denna gång ska belysa ett år som jag inte bara kan sätta ett ord på. Det har vart ett år som slagit många rekord på så många plan. Ett år där jag med utan minsta tvivel skulle vilja säga är det mest minnesvärda jag vart med om hittills i hela mitt liv.

Sist jag satt här och skrev framför denna laptop, som förmodligen också sjunger på sista versen, var det runt 30 grader varmt ute - i maj! Alla vet vid det här laget att det inte bara handlade om enstaka dagar med den värmen närvarade. Jag kan tala om för er att det kändes något surrealistiskt att skriva examensarbete i den värmen och jag tror min kompanjon under examensarbetet kände samma sak. Jag hade smått panik. Jag trodde att jag skulle få minnas sommaren 2018 och dess värme från ett köksfönster med gam-nacke och med en rädsla att inte hinna få klart arbetet i tid. Nu vet vi att sommaren stannade kvar längre än så, nu vet vi också att det där examensarbetet dessutom seglade i hamn godkänd på utsatt tid. Den bästa stunden 2018 var att få det bekräftat att utbildningen var klar. Jag kände en sådan obeskrivligt underbar känsla den dagen och jag känner den fortfarande. En sådan (nu svär jag) riktig jävla krigarseger var det på ren svenska! Aldrig mer ska livet benämnas med titeln 'studerande' igen.

Jag minns så väl januari. Jag fyllde 30 år och funderade mer än någonsin på vad i hela friden tiden håller på med. Jag var ju nyss... 22? Jag kan dock inte minnas en känsla av åldersnoja den dagen och har väl för den delen inte det nu heller, så här nästan 1 år senare. Jag lever fortfarande på att många tror att folk som är födda 95 är äldre än mig. Att fylla 30 år är hur som helst en siffra som många väljer att firar sin födelsedag lite extra på och det gjorde jag. Tack ni alla som kom den dagen, allt från sköna människor från Norrköping, Stockholm och så klart charmiga H-town med omnejd!

Den vanligaste frasen i början av året innehöll en svordom följt av "vad det är kallt ute". Förbannat kallt var det minst sagt. Min själ grät varje minut jag var utomhus men väl inomhus dödade jag Sandras blommor med att elda på elementen på högsta möjliga effekt. Tror det var 24 grader varmt inne då i snitt. För mig var det som rena rama paradiset, för sådana här temperaturer inomhus har jag aldrig uppmätt i modern tid.

Vintern flög dock förbi, som allt annat här i livet. Våren levererades aldrig. Det blev sommar inom loppet av kanske 2-3 veckor så fort minusgraderna slutade existera på nätterna. Mitt i allt detta, mellan vintern och sommaren blev även denna tid minnesvärd med kontraster av "sött och surt". Jag vet att 'salt' brukar vara det vanliga i den benämningen men jag vill kalla det för 'surt'. I gott och blandat-påsens innehåll hittar vi ännu ett VM-guld till Sverige och ännu en bedrövlig förlust för Leksand som föll (även de för andra året i rad) mot Mora om en SHL-plats. Ska man plågas som Leksing, varför inte plågas så där riktigt ordentligt med dessa utgångar?

Sommaren 2018. Är det något som kan beskriva ren lycka så är det denna sommar! Vilken fantastiskt underbar sommar! Får näsan nypa mig i armen. Hur kan det ens vara möjligt? En sommar som dessutom innehöll fotbolls-VM som bara den blev minnesvärd med kvartsfinal, ja det är i princip för bra för att vara sant. Jag vet att sommaren i det stora hela inte var så charmig för många andra som den var för mig. Men somrar som denna finns egentligen inte. Jag kunde inte riktigt ta till mig dess baksidor som många flaggar för, där det påstås att detta ska bli allt vanligare i Sverige med dessa varma och torra somrar. Jag blundade och stängde öronen. Det kan inte stämma. Denna sommar var en ren och skär tillfällighet och det kommer säkert dröja 30 år till innan det blir så här varmt igen. Eller? När kärleken till detta är så pass starkt, blundar man, lutar sig tillbaka och reser sig inte från brasse-stolen förrän det är dags för att sola ryggen. Något annat vill man inte ge tid till. För vem vet egentligen när en sådan fin sommar kommer igen?

Den här sommaren blev också den sommar då jag lämnade Norrköping och tog Sandra med mig. Att flytta under förhållanden som denna sommar erbjöd skulle de flesta kalla för "ett rent helvete". Men här väljer jag att göra som politikerna och kalla det för en "utmaning". Jag anser alltså i detta fall att det är för min del fult att skylla på vädret när det egentligen är bärandet av möbler som orsakat värmeslag och kraftiga svettningar som tveklöst kunnat fylla upp ett helt badkar. Det tog helt enkelt emot väldigt mycket att klaga på det varma och vackra vädret. Flytten gick dock galant och hade aldrig kunnat slutföras så pass snyggt som den gjorde utan hjälp från underbara själar som vänner, släkt och familj! Ni förtjänar allt gott och ett stort tack sänder jag er ännu en gång!

I augusti månad var det plötsligt dags att börja jobba igen och äntligen handlade det om ett jobb som inte hamnar under titlar som 'sommarjobb' eller 'vikarie'. Numera är titlen fritidslärare och fastanställd 100%. När jag var liten såg jag knappast denna dag komma. Målet på den tiden var att jag skulle bli brandman vid det här laget men livet gav mig en annan väg att vandra på och jag kan säga det att jag inte ångrar mig en sekund jag hamnade på just den vägen. Men herregud säger jag bara, vilket första läsår jag fick uppleva. Här snackar vi inte liknelser som speglblank sjö en sommarkväll med fiskebåten direkt. Jag skulle själv vilja kalla det en Finlands-färja som på ett stormigt hav är på väg att ramma den där fiskebåten. Men jag och mitt team har styrt den där båten i rätt kurs och undvikit en smärre katastrof. Vid jul kom lugnet och vi alla kunde klappa om varndra och faktiskt se tillbaka på hur sanslöst snyggt vi styrt upp det hela. Nu väntar en vårtermin som jag kommer bemöta med ett ännu större självförtroende och arbetet med att göra Lindboskolans fritids till ett av de mest attraktiva i landet kan fortsätta. Det är stora ord jag kläcker ur mig nu och kanske inte direkt i balans med jantelagen, men jag kan i alla fall utan tvekan säga att jag inte sitter här och överdriver.

Året 2018 är till enda med anmärkningsvärda årstider, med slitsamma kval till det som senare skulle kallas för 'förändring' och 'det nya' inom meriter i utbildning, yrkersliv och sambolivet. Året har även bjudit på cermonier av olika slag och många nya mil i min humörberikande Volvo S40, som gärna är inne på verkstaden mer än vad vad ungarna nämnt spelet Fortnite under det här läsåret. Den trivs väl där antar jag. Eller så får jag kallt räkna med sådant när jag flänger runt som jag ofta gör. Året 2018 blir också året jag sett Leksands IF som allra minst live och bara det har sina olika orsaker. När året haft med sig så mycket intryck redan behöver inte själen stå ut med ishockey när just ishockeyn med Leksand vart som allra sämst på mycket länge. Kanske har år 2019 lite ljusare tider att erbjuda där. Något mer positivt inom samma kategori är hur Hallsta HK bara kör i div 2. Fortsätter detta tugg kanske det vankas deby mot Sura i vår och bara det vore ju helt fantastiskt! För att också byta kategori men behålla det positiva så bjöd hösten också på ett fadderskap till syrrans fjärde guldkimp, Inez. Nu ska vi inte favorisera syskonbarnen här men det här året har Inez bjudit på så mycket positiv energi. En så alltid glad och fantastiskt fin tjej! Och nej, jag och Sandra ska inte skaffa egna barn ännu. Jag har redan runt 60 barn att ta hand om under arbetstid. Sist men inte minst ska så klart Sandra också få en massa kärlek utnämnt som står ut med mig och som också ger så mycket bra och positiv energi! Nu är det hennes tur att möta studentlivet och jag lovar att stå vid din sida som hjälp och stöd när du den dagen också känner för att kasta ut datorn genom fönstret. Om jag inte glömt något nu så säger jag det klassiska - over and out 2018! Det var trevligt att råkas. Om det är lugnt så tar jag med allt bra från året till det nästkomande. Gott nytt år 2019!

// Andreas L.

Over and out 2017!

I skrivande stund har det nya året hunnit nå fram till dag nummer tre. Det är en försenad årskrönika som publiceras efter flyttkaos och även annat smått och gott som julledigheter erbjuder. Men här har ni den, i ren traditionell anda!

Jag beskrev kort i ett inlägg på Facebook hur jag upplevt året 2017 och här finns nu chansen till att i en lite mer djupgående form, kunna ta del utav innehållet.

Jag vill minnas att året började lugnt med en klassisk vardagslunk, med en mindre lugn klassisk irritation över att det gick dåligt för Leksand och med också en klassisk status som student att klaga över hur fattig jag var. Av allt att döma befann jag mig i ett klassiskt i-landsproblem. Jag räknade ner till sommartid samma sekund år 2016 ändrades till år 2017 i almanackan. Jag längtade till våren samtidigt som jag som Leksing inte borde ha gjort det. I februari förutspådde jag med en annan inbiten Leksing att det skulle gå åt helvete.

Och givetvis blev det så. Sportens finrum kompenserade dock senare i alla fall med ett VM-guld till Sverige mot Kanada. Alltid något!

Februari var kanske annars den månad som får ses som den bästa det här året. Jag och Sandra firade 1 år tillsammans i lugnets tecken med att äta ute i Norrköpings charmiga citykärna. Kanske är det just lugnet som Sandra bidrar med som vart en viktig pusselbit för att hålla saker och ting flytande detta år. Jag tycker vi kompenserar varandra helt fantastiskt och vi hjälper varandra att utvecklas ytterligare. Det är ett starkt kvitto för att vi börjar bli redo för det som komma skall detta år 2018.

Tänka sig att året 2017 skulle bli ett år där Köping av alla ställen, skulle bli den stad som faktiskt också står som vinnare när det kommer till årets bättre ljuspunkter. Även detta sker alltså under februari månad. Helt otroligt! Jag har bott 2 mil ifrån den staden i princip hela mitt liv och aldrig haft något märkvärdigt minne ifrån den. Denna månad bjöd också på 1-års-kalas för sysslingen Jocke och Lindas dotter Izabella. Inte allt för lång tid efter så dammade jag och Sandra upp ännu en gång från Norrköping för att besöka Köping och gå på Italobrothers med en riktigt, riktigt fin uppslutning! När Italobrothers dammar av sina låtar live blir en utgång aldrig dålig. Det är sen gammalt!

När våren äntligen kom blev det mer resor upp till hemtrakterna. Syster Emelie och Daniels lilla tjej Signe döptes under en kylig dag den 20 maj. Det var ännu en dag under tecknet "en seger för Signe". Född samma dag Leksand spöade Brynäs på bortaplan och har dop samma dag Sverige spöar Finland. Mer behöver jag inte säga om det.

En del resor har det vart mellan hemtrakterna och Norrköping i år och även mycket besök från diverse sköna individer som valt att komma ner hit av olika anledningar. Detta sprider en skön positiv energi men som sker i för små fragment sett till årets 365 dagar. Sent ska jag i alla fall glömma när jag spontant slår mig ner på Cromewell för att hälsa på några bekanta ansikten från hemtrakterna som var i stan med massa andra Djurgårdshuliganer för att ladda upp för matchen mot Norrköping nästkommande dag. Väldigt speciellt men bra underhållande måste jag säga. Fick i princip samma insider-syn när Hammarby var i stan, men inte samma "helkväll" som det till slut blev med Djurgårdarna. Jag säger då det. Vill inte ge dem allt för mycket kredd för inramningen, för jag kan ju aldrig säga att några slår Leksands inramning, right?

Hur var sommaren då? Aftonbladet berättade det med denna rubrik.

Är sommaren inte varm, då är den som Aftonbladet säger - sämst! Det är väl kanske här det börjar eskalera. Mitt dåliga humör det vill säga. Sommaren var i alla fall tack och lov lugn med ledighet, så stress gick inte att skylla på när humöret var lika lågt som graderna visade på termometern. Jag fick en mycket tacksam gästvänlighet när jag sommarjobbade i Västerås, det ska nämnas! Men det tar på en så hårt i själen när du i 4 veckor som du är ledig på, sitter och kliar dig i huvudet och undrar om det vädermässigt möjligtvis inte är ett påsklov från skoltiden du upplever. Tror till och med syster Emelie har en fin bild på mig när jag sitter i min brasse-stol uppe på Skantzöbadet inlindad i min handduk och fryser ihjäl. Jag och Sandra stod dock inte sysslolösa denna sommar, trots detta omtalade, klassiska sommarväder. Vi flängde runt kors och tvärs och hann med Hallsta och Västerås ännu en gång, för att sedan även damma iväg till Vadstena, Motala, Gränna och även Strängnäs.

Ågelsjön utanför Norrköping.
Lyckades fånga en bild av de få bättre dagar denna sommar vädermässigt. 

Hösten kom med något balanserade känslor. Jag hade lyckats nå en mer human nivå på utgifterna och jag lyckades samtidigt för första gången på många år att inte titta bakåt och sörja över att sommaren var bakom oss. Kanske var det utöver mer stabilitet i det ekonomiska också vetskapen att det endast återstod ett läsår kvar utav utbildningen som bidrog till en skönare känsla än vad hösten annars brukar ge en.

Jag lade upp för en tid sedan lite statistik från korpen i innebandy här i Norrköping, där jag passade på att skryta lite över min fina framgång. Här kommer en uppdatering hur tabellen och poängligan slutade inför juluppehållet! När allt börjar igen kapas tabellen på mitten, där jag antar plats 6 räknas som den övre halvan.

Jag har några herrar framför mig allt och det stora utropstecknet måst ändå vara herren som vinner poängligan på endast 5 matcher spelade! Inte illa det heller!

Till sist. Jag må ha klagat att jag är en fattig student. Men jag har också investerat en del av min ekonomi i bra saker som är värda att minnas. Bilden av år 2017 som jag kort gav på Facebook kanske inte visar hela sanningen. Men året har vart slitsamt på det personliga planet. Pluggandet tar ens energi och min stubin har vart oerhört kort detta år av olika anledningar. Dock så ligger jag i fas. Den stora bidragande energi-tjuven detta år har vart den obalans som ständigt cirkulerat inom min familj. Jag är oerhört trött på det och har väl vart det i stort sett hela 2000-talet. Jag vill gärna uttrycka att mina i-landsproblem är en börda, men jag tror också samtidigt dessa "småproblem" blir större när andra saker drar i en. Eftersom du redan är ganska trött mentalt så krävs det heller inte mycket när andra "nederlag" vill ansluta till festen innan du tappar humöret fullständigt. Jag önskar mig mycket här i världen men det jag kanske önskar mig mest är åtminstone ett år med lugn och ro på detta plan. Annars är jag (nu svär jag) jävligt nöjd över vad jag hittills åstadkommit med detta år. Jag är nu bara halvåret ifrån en examen innan nästa äventyr kan börja. Dessutom känns det fantastiskt skönt att jag fått avsluta detta år med att få bli sambo med Sandra på riktigt!

Tack för mig och gott nytt år 2018!

/// Andreas L.

Over and out 2016!

Ett fullspäckat år jag sällan beskådat. Ett år med en uppsjö av blandade känslor som gett en puls som sällan vart under det som anses normalt. Lite mer än ett år i Norrköping har inte bara tagit mig ett år närmare målet i min utbildning. Jag har även fått sett saker från ett annat perspektiv och ibland chockats över vad jag fått bevittna. Sällan har jag beskådat människans sett att vara som detta år. "Du ska sällan tro att du sett allt", är ju ett fantastiskt citat för att beskriva detta. Det har dessutom vart rekord av födelsedagar med jämna siffror. Denna gång skrivs de händelser jag för evigt kommer bära med mig från året 2016 - under olika små rubriker.

Lägenhet i bästa tänkbara läge
En nyhet i slutet av fjolåret skulle vara startskottet för det nya. Av de få gånger det är läge att ha tur så var det sanslöst underbart att få ha det vid denna tidpunkt. Jag fick i slutet av januari flytta in här i Norrköping i en egen etta med kokvrå och balkong, med 5 minuters promenad från centrum. Allt tack vare att nära och kära från hemorten hjälpt mig med detta. Guld och gröna skogar till er! Ett stort tack ännu en gång att sådana som er finns!

Sandra

Du skulle ju bara vara en av många, en i mängden av alla människor som kommit och gått för mig. Vi hade setts förr på min VFU-plats, sedan en enda gång under en utekväll då jag inte ens till en början kände igen dig. För visst var du lite sötare den kvällen än då jag såg dig första gången i din mössa du sprang runt med när du jobbade. När jag gjorde ett försök att fortsätta hålla kontakten med dig och ditt sällskap dagen efter, konstaterade jag att du inte gick att få tag på mer. Du var inte lika mycket Facebook-nörd som jag är. Från de övriga blev det snabbt kalla handen till en fortsättning att ses igen och jag viftade bort det hela i tron vi aldrig mer skulle ses. Sedan flyttade jag och den fantastiska appen Badoo talade om att du och jag bor väldigt nära varann. Det var du som skrev först och jag kan inte påstå att det osade hett i luften när vi skrev med varandra. Badoo är skit, tänkte jag. Här gör man aldrig succé och samma visa ännu en gång. Innan jag var på väg att lämna dig ännu en gång till en i mängden av alla som kommit och gått, skrev jag en sista "hint" i stil med: "Kul att surra lite. Vill du snacka mer kan vi alltid ses någon gång. Men om det sker lämnar jag över till dig." Vi sågs efter det och aldrig trodde jag du skulle vara en sådan intressant och fantastik filur som du är. Jag känner verkligen att vi finns där för varandra i alla lägen, precis som det ska vara. Och jag lovar dig, jag kommer aldrig ta sådant för givet.

Leksand reste sig från de döda - och vann!
Det var på väg mot vår. En av det bästa stunder på året och datumet var 1 april. Ett upplägg med Leksands avgörande match borta mot Modo som uppladdning innan Freddy Kalas skulle stå för finalen mot småtimmarna. Jag minns känslan som om det vore igår och gåshuden når inga gränser när jag blundar en stund för att minnas tillbaka till denna dag. Jag sa till Sandra att vi kan köpa med en liten champagne till förfesten, utifall det jag inte vågade tro på skulle hända - att Leksand faktiskt vinner. Den här kommer jag aldrig få öppna ikväll, tänkte jag. Jag var inställd på det värsta och hade mentalt ställt in mig på att inte deppa om det blev en förlust. Förfesten jag befann mig på var ute i Hageby här i Norrköping och matchen rullade utan ljud i bakgrunden. Stämningen är lite på mys-nivå och samtliga verkade ha det trevligt. Jag satt själv och tittade på matchen och gjorde inte mycket väsen av mig. Jag satt där, nästan som ett litet väluppfostrat barn på släktmiddag och kände att jag inte ville störa någon. Vid 3-1 till Modo var jag mer mentalt med på förfesten än djupt uppslukad av händelserna som utspelade sig på TV-matchen. SÅ! Jävlar, där satt den! Leksand reducera. Folk ryckte till, men inga drinkar hamnade i knät. Jag fick med mig två herrar som tyckte detta också börja bli spännande. När Leksand kvitterade nådde jublet från mig inga gränser. Jag hann inte notera om folket på förfesten blev halvt ihjälskrämda eller ej. Enda som fanns i huvudet på mig var ett enda sus som försökte koppla tillbaka verkligheten som försökte att förstå vad som hänt. När allt för tillfället lugnat ner sig var väntan på sudden längre än julafton som liten. Sedan sker miraklet. 05:52 in i sudden händer det. Hörde inte folk mig i Hageby vid 3-3, så hörde de mig definitivt nu. En av mina lyckligaste stunder i sportens värld var ett faktum. Video-klippet från TV-sändningen får stå för resten. Underbara, älskade Leksands IF!

40-års-kalas i sköna maj
Fest skulle det även bli en bit in på maj. Äldsta syster Jenny fyllde vuxen och hade ordnat en mysig idyll i sin trädgård och hade en trevlig uppslutning. Jag vill minnas att jag för ovanlighetens skull tyckte det var kallt den dagen. Men den sköna stämningen som fanns där höll mig kvar ute. Det var bra energi i luften och jag vill också minnas när jag satt där smått huttrandes att åter igen fastna i tankarna hur fort tiden går. Det fanns deltagare på festen som bara för några år sedan fått visa leg för en Redbull på Ica. Sedan slog jag fast att det är varken jag eller min syster som är gamla numera. Det är de stackarna som börjar växa ikapp! Bra fest var det, från start till mål.

Ett läsår i hamn - idrott och hälsa får sig en känga
Jag är riktigt nöjd med mitt första läsår här i Norrköping. I skrivande stund är det dessutom så gott som halvlek av utbildningen. Tiden går fort, som så klassiskt nämnt många gånger förr. Jag har i dagsläget i princip hunnit nöta klart kursen Idrott och hälsa 1 och jag har inte riktigt blivit inspirerad av att undervisa i ämnet framöver. Klassen och lärarna är fantastiska, så inget ont finns att belysa där. Att barnen ska träna så mycket motorik det bara går i all ära. Men att det i princip är ren och skär tabu att låta barnen tävla får mig att känna avsmak för ämnet i stort. Ja, jag vet, jag är ju själv sportnörd, givetvis tycker jag att tävling är bland det bästa som finns i ämnet. Givetvis är idrott och hälsa bredare än så. Men varför denna trötta inställning att skydda barnen från allt som inte är solsken och gröna ängar? Jag vill minnas hur Nils Arne Eggen, efter Norges praktfiasko under sommarens OS i Rio, belyste just detta ämne.

Det har smugit sig in en idrottspedagogisk missuppfattning om att idrottsarenan bara ska vara en social samlingsplats. Du får inte bli bra för tidigt – för då skapar du bara förlorare. Det är bara nonsens. Vi måste acceptera att alla inte kan bli lika bra. Det måste man helt enkelt lära sig. Vi har haft det så bra i det här landet sedan oljan kom att man tror att det är en rättighet att bli lika bra som de bästa. Då är något allvarligt fel. Det är en hopplös tankegång, säger Eggen. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/os2016/article23385646.ab

Detta fenomen skulle garanterat kunna nå Sverige med. Jag anser själv att det är nyttigt att stöta på konkurrens för att sedan kunna hantera den senare i verkliga livet som vuxen. Och finns det konkurrens någonstans så är det i idrottshallarna. Tävlandet ska inte dominera ämnet, men den ska heller inte raderas helt ifrån det. Amen.

Kostar det, så smakar det?
Denna sommar smakade det inte så bra som det kostade. Fotbolls-EM blev som sagt ingen hit sportsligt för vårt kära Sverige. Landet Frankrike imponerade inte så stort heller för den delen men, resan i stort var en mäktig sådan. Att flänga runt som vi gjorde från norr till söder är det få som får göra och som jag är tacksam över att ha fått uppleva. Jag älskar verkligen uppslutningen Sverige har år efter år! Ännu en stor sport-resa har bockats av och fler kommer det garanterat bli om jag får chansen.

30-årsfest blev till ett "överrasknings-bröllop"
Det slog ner som en bomb likt när Leksand gick upp i SHL våras. Inte den att du i år fyllde 30 år, utan även den dagen din fest skulle äga rum, smög du och Linda iväg och gifte sig! Den såg i alla fall inte jag komma. Vilket fantastiskt år ni fått uppleva. Nyblivna föräldrar till Izabella, bröllop och nyligen även en flytt till Köping för att fortsätta skriva nya kapitel i era liv. Ta verkligen hand om varandra nu. Jag hoppas ni står lika tryggt vid varandra även de dagar de blåser som hårdast omkring er.

30-år ung
Jag skryter gärna om att jag ser ung ut för min ålder. Men det finns filurer i släkten som jag inte slår. Världens yngsta 30-åring finner vi här (till höger i bild) i bästa form och vilken bra fest du bjöd på. Eftersom även du fyllde 30 år detta år så får du också en egen kategori i denna krönika. Vi må inte umgås flitigt med varandra, men varje gång vi får tillfällen att göra det är allt sig likt. Det är samma Mikaela som alltid. Finns det någon som är lika nostalgisk av sig som jag kan vara, så är det du och finns det bra tillfällen att vara det på, så är det ju på en 30-årsfest! Det ges tid att minnas allt kul som varit och lova att morgondagen inte ska ändra på det. "I don't know how to act my age. I've never been this old before". Det är ett citat som även passar dig!

Signe gav ljus i höstmörkret
Lillsyrran och Daniel får stoltsera i höstmörkret med guldklimp nummer tre och jag säger välkommen till världen, bästa fina Signe. Något hockey-intresse kanske du inte kommer finna i ditt liv, men din födsel kommer en hockey-nörd och Leksing till morbror för alltid förknippa den med en tung seger mot självaste Brynäs. Jag har aldrig gillat hösten men du tittade ut en dag som denna och gjorde dagen ännu mer ljus. Segern blev på något vis din. Din födelsedag är en seger-dag och det betyder väldigt mycket för mig och jag hoppas att varje födelsedag du får, ska bli den samma. En seger för Signe och född till en vinnare!

Till sist
Det finns en önskan från mig till min kära mor att fortsätta tro på framtiden. Du fyllde också en jämn siffra detta år för inte alls många dagar sedan och du om någon har haft åldersnoja halva mitt liv. Men glöm aldrig att du kommer aldrig bli för gammal för att till slut finna tiden att vilja nå det som är bra igen. Vinnarskallar viker sig aldrig.

Jag har sett nya starter hos många i min närhet detta år. Det har handlat om flytt till nya bostäder eller som nämnt ovan, förökning i familjen eller där något tagit slut som gett en ny start med något annat. Jag har känt att det är precis det som vart välbehövligt för dessa individer och jag har känt glädje för er skull. Jag vill också lägga fram att jag upplevt att folk i min närhet haft beteenden jag inte trodde fanns. Emellanåt har jag fasat över hur otroligt dåligt och lågt beteenden människor haft detta år. Det har både vart personligt och allmänt hur folk beter sig mot andra. Det var många år sen sist jag faktiskt var i sådan chock. Långsint eller ej? Nej, jag sörjer inget idag, trots allt. Men vill ändå avsluta med att säga: Kamma till er! Låt inte nästa år bekräfta att det jag sett tillhör eran standard.

Over and out och gott nytt år 2017!

Med all vänlig hälsning, Andreas.