Det blev en resa att minnas minst sagt. Men som det var förutspått, som de flesta redan visste så gick det ju så klart inte hem denna gång heller. Vi slog i alla fall ut DIF efter att ha vunnit över dem med 2-0. Känslan, inställningen, inramningen, klackens sång och dess förhoppningar om framtiden den matchen gav, fick en nästan bara där att fälla en glädjes tår. Besviken som man ändå var senare så fanns samtidigt en känsla som man aldrig känt förr efter ett misslyckande. Den går inte att beskriva riktigt mer än att, nu jävlar, detta lag har självförtroende och trygghet vi aldrig känt förr. Man är grymt taggad redan nu för ännu en säsong helt enkelt! Leksands IF, nu och för alltid!
Nu ska jag viga all min kärlek åt det själen hämtar sin kraft ifrån, det vill säga underbara sommarhalvåret! Det finns planer allt minsann och jag hoppas jag kan få glida runt vart fan jag vill och inte behöva bry mig om ett skit. Det finns också en önskan jag har som faktiskt väger tyngst just nu. Men den är hemlig och den enda ledtråd jag tänker ge är månad juli som kännetecken.
Livet är då sig likt ändå trots allt. Samma känsla i kroppen som många andra år tillbaka vid den här tiden. Är det nån månad man minns bäst på ett år måste det vara april.
Till sist. Alla aprilskämt som dök upp detta år sög allihopa. "Jag är gravid", "Jag har ett förhållande", vinster på trisslotter dök upp i rutan med mera. Jag själv har inte det som tradition att lura folk, men något år måste jag hitta på något fint. Något som i alla fall slår den gången under min tid då jag bodde hemma, då min mor lurade mig att min cykel blivit snodd ute i Nibble....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar