Det var en årskrönika som var det senaste inlägget här. Sedan dess har jag låtit denna blogg fått vila. Jag kände redan i början på det här året att det är mycket som skulle stå i fokus som inte hör till det vanliga. Och visst blev det så. Då har inte riktigt glöden funnits för att orka skriva här.
Men nu är det dags igen. Jag skriver ner några rader här för att framförallt ventilera. Lite för den separationsångest jag haft då jag slitit mig från en trygghet hemma, som jag länge vetat vart på lånad tid och som tidsepok heller inte skulle vara för evigt. För att återfinna den och få behålla den för all framtid, behöver jag detta äventyr på 3 år jag är i nu.
Innan jag åkte lämnade jag en för jävla märklig sommar bakom mig. Jag fick kämpa mot klockan för att visa min mor vart hennes förmodligen sista väg går innan allt är försent. Men jag vet inte om hon kommer hitta den. I ett också så ruttet väder folk upplevt i mannaminne överlevde jag ändå utan större nervsammanbrott och frustrationer. Det ljus som lös när inte solen gjorde det var små glimtar som jag kommer leva på länge med ett leende samtidigt som jag vet att jag aldrig kommer glömma det. Aldrig i hela livet någonsin. Om ändå tiden vart lite annorlunda.
En ny tidsepok har börjat. Sommaren 2015 är nu bakom oss och jag önskar inte bara för min egen del att allt verkligen är på väg nu mot ljusare tider igen. Många i min närhet behöver det samma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar