Jag ställde in årskrönikan förra året. Jag skyllde på pandemin som orsak till varför jag gjorde det. Men sanningen var väl också den att jag kanske av lathet inte orkade skriva en just då. För vem läser ens bloggar nu för tiden? Jag trodde någonstans att det kanske var dags att skrota detta koncept men responsen jag fick av den tanken var i höjd med att leverera budskapet "det blir inge datorsal idag" till ungarna på jobbet. Så ja. Än lever dock nyhetssidor i textformat och vad jag förstått läser folk fortfarande böcker i dess tradtionella form. Bloggar må vara omoderna numera men när det vankas årskrönika är jag beredd att göra ett och annat undantag.
Året 2021 är i skrivande stund snart över medan pandemiåren ska fyllas på med ett tredje i historieböckerna. För ännu lär väl denna cirkus fortsätta. En cirkus som i princip tagit död på allt som sociala konstellationer har att erbjuda. Aldrig har väl vi ursäktat vår existens så mycket som nu när vi visar upp oss ute för att handla diverse nödvändigheter. Och den känsla man känner när en liten nysattack närmar sig inne på Ica är smått obeskrivlig. Tänk er förr när folk blev rädda för att den som nös, enbart blev det för att den som nös lät för högt så att barn började gråta och hundar sprang och gömde sig. Lite annorlunda idag. Numera vill även fullvuxna människor gömma sig, starta brandlarmet och fly ut genom nödutgångarna när exempelvis en nysattack är levererad. Mentalt i alla fall. Tänk att vi levt i en tid då en människas nystattack, hosta eller snoriga näsa inte aviserade att det kan innehålla ett samhällsfarligt jävla virus. Det var tider det.
Men mitt i allt elände. Tänka sig att året som detta haft så mycket socialt liv ändå för en, vilket jag givetvis är tacksam över. Jag är tacksam över att ha fått fira födelsedagar och högtider som planerat på ett näst intill så normalt sätt som möjligt. Men det har inte gått att slappna av fullt ut, någon gång, någonsin. Den ständiga vaksamheten och försiktigheten vi behöver ta ställning till är oerhört utmattande för psyket. "Håll ut", "den som väntar på något gott..." osv. Jo tack, vi kämpar alla på och har gjort det bra hittills. Vill jag tro i alla fall. Men ibland känner man att man ändå behöver den där "kramen och 5 miljoner kronor" som någon sa. Om staten eller svenskaspel hör av sig om saken kvittar.
Drar vi en lättnades suck nu att året 2021 snart är över? Bilden ovan (konstnär okänd) illustrerar förmodligen vad vi alla känner inför det nya året. Vi öppnar försiktigt och ser efter. Något som däremot nästan kan sägas med säkerhet är att vi under självaste nyårsafton kommer få slippa se statusuppdateringar med "new year, new me"-budskap i alla fall. Här ska inget jinxas i onödan. Framtidstron och förhoppningarna finns där för en inför det som komma skall, men vi tar en dag i taget så länge. Vi är ju väldigt vana nu för tiden att vindarna skiftar snabbt.
Detta kanske inte är den längsta eller mest innehållsrika årskröniskan som jag levererat hittills. Men hur året vart tankemässigt och känslomässigt är glasklart. Ett helt okej år ändå trots omständigheterna, men nu får det väl ändå räcka snart?
Och till sist! Vad vore en årskrönika utan en "årets knall" och årets "plattfall"? Denna del får stå helt neutralt från pandemin och andra sjukdomar som råder, eftersom det för många är oslagbart det sämsta som hänt oss alla. Vi sparar det bästa till sist och börjar med att leverera årets "plattfall" och fiasko. Många vid det här laget har redan förutspått att jag kommer nämna Sveriges framgångar i både fotbollen och i ishockeyn och det är mycket riktigt. Herregud så illa det blev till slut detta år. Fotbollen i all ära men missa en kvartsfinalplats i hockeyn är inget annat än ett underbetyg. Vilka angenäma problem, kan tyckas och må så vara. Jag antar att ens dåliga förlorar-mentalitet vart extra stark i år av någon underlig anledning. Men men! Vi går istället snabbt över och belyser årets knall, som också är en liten "tjuvstart" av firandet! Än är det några veckor kvar innan det officiellt är klart men Sandra har ÄNTLIGEN nått slutet av sin utbildning! Herregud så skönt och är det någon människa som verkligen känner så är det utan tvekan Sandra som gör det. En riktig bragd-seger och jag är oerhört imponerad över hur hon krigat sig igenom de hinder och krokiga vägar som hon hela tiden stött på under vägens gång. "Skam den som ger sig", som det så snyggt heter och visst är det så. Sandra är inom detta ämne en riktig inspirationskälla! Gott nytt år på er och med det säger vi även tack och adjö, over and out - 2021!
/// Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar